Williamsburg, Chelsea och sånt!

Jag börjar med att bo i Williamsburg i Brooklyn, detta ska vara den plats där svenska hipsters som jag trivs allra bäst enligt svenska resemagasin. Det jag märker med platsen är att det är mycket rörelse, tåg, bilar, borrar - kanske som ett stort ljudcollage. Blundar jag så hör jag fem olika fordon från fem olika håll. Tittar jag ser jag rörelser i alla riktningar. Detta är en plats där det händer mycket.

Förutom allt som händer utan att man rör sig eller ens öppnar ögonen händer det att jag går ner för en gata och lägger märke till saker som verkar exotiska. Tex äggskal, en gul plastbit, en slamtömmningsbil,   en rabatt, plastfasader, en gammal saab osv. Kanske är det det vanliga turistsättet - att se saker man aldrig skulle se hemma? Är det det som kallas hemmablind? Jag ser allt här! Känns det som...

Hur som helst, första dagen bestod av lite för många saker,

som jag inte ens orkar rabbla upp, dessa ledde till ett tillstånd av galenhet. I mitt förvirrade tillstånd började jag att halucinera  om en skylt på en toalett (Jag vet fortfarande inte om detta hände eller om jag faktiskt upplevde det). Vi satt och åt en låtsas anka när jag behövde gå på toaletten.

På toalettdörren står det att jag ska knacka innan jag går in... jag gör det och dörren smäller upp! krackelerar och faller ihop i en hög på golvet. Ur högen med bitar kryper en röd larv fram och blåser upp sig till en jordgubbe. Jag kliver över högen med jordgubben och sätter mig på toaletten. Bredvid på väggen hänger en typisk kinarestaurangstavla, det är en björkskog i hög kontrast, prålig ram och i bilden finns en bäck. När jag kissa flyter bäckens vatten i tavlan!?!? Jag fattar ingenting! Jag spolar och när jag vänder mig om sen står en kö med personal som vill tvätta mina händer.

Ibland reser man i tiden, man känner igen sig, fast man vet att man aldrig varit i NYC på 70-talet. Men bilden etsar sig fast och man är helt plötsligt där. Jag har varit i den bilden. Det gamla är det äkta nu är bara en illusion. Jag tror jag jag läst för mycket Murakami, Orwell och Smith för att kunna stanna i tiden. Men när du ser folk i glamkläder, judiska pälshattar och jukebokar från 72, då börjar du undra!



vegansk fucking Peking anka!