söndag 25 november 2012

specisism

När vi erkänner att andra däggdjur är mindre värda än oss ägnar vi oss åt specisism, artism eller enklare förklarat djurrasism. Då vi erkänt att vi tycker att vi är värda mer och att vi är djurrasister har vi då rätt att tortera, låsa in och döda den andra arten?

Även när kvinnan var värd mindre än mannen och männen fick aga både kvinnor och barn när det behövdes så åt vi i alla fall inte upp dem. När vi slavade svarta och behandlade dem som värda mindre grillade vi inte deras spädbarn över öppen spis. Homosexuella
 och funktionshindrade är också exempel på människor som förr sågs som mindre värda än den vita mannen här i trakterna och i många andra delar av världen.

Nu när vi accepterat djuren som lägre än oss, givna till oss av gud eller som mat som väntar på att bli slaktad måste man förstå sanningen om deras lidande varje dag. Är det naturligt för människor att se djur lida? Vill varje människa skada djur? Varför kan människan inte sätta ihop ett och ett?

Psykologiprofessor Melany Joy skriver i sin bok "Why we eat pigs, love dogs and wear cows" att de flesta inte kan se kopplingen mellan sitt husdjur och sin mat. Det levande husdjurets rätt till att må bra och ha ett värdigt liv är de flesta överens om men de få antal djur som valts ut till mat är inte värda något av det. Vi har därför valt ut vissa arter som bättre än andra -Artism eller Specisism kallas det. Hon menar att vi har en blockad som hindrar oss att se sambanden.

Jag är nyfiken på den här blockaden, både hur den rivs ner och hur den tar sin form. Förnekelse, bortförklaringar och försvar menar Joy är stadium som alla går igenom när deras köttätande ifrågasätts.























Grillad hund (art okänd)

Varför gillar vi inte tanken på att äta hund men kan tänka oss detta:









Sugen???

Det är ju inte så konstigt om vi har en förvrängd bild av hur kor och kalvar har det i Sverige idag när vi matas med bilder som denna:

 
Kalven får vara med sin mamma max ett dygn annars skriker kon så mycket vid separationen. Sen är kalven i en enskild box till den blir mjölkko eller kalvkött efter sex månader inomhus. Ser ut så här ungefär:



Jag är nyfiken på linjen som uppstår mellan sanningen och förnekelsen, ovetande och maten. Jag tänker mig att jobba fram en serie rörliga bilder som visar på sanningen och en som visar på lögner. Kanske visas de samtidigt bredvid varandra.

Jag har också tänkt lite på ytterligare en frågeställning till min text.

Vad finns det för samband mellan konstnärlig process och process för att riva blockaden mellan förnekelse och insikt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar